MorsanMirja

Min älskade vän Emma, som är så klok och så underbar la orden i munnen på mig här om kvällen när dom var här och åt med oss.

Vi pratade om att det bara är en månad kvar tills flytten, och hur kort det verkligen är.
Men det känns inte så, känns som timmarna, dagarna, veckorna, tiden står helt stilla.
Känns som att man har pausat livet, det står stilla, och att det kommer inte börja förn vi flyttat.
Jag ska erkänna, det tär på oss, verkligen, på oss alla i min familj.
Både jag och Nicke märker jag inte mår så bra, vi går runt i våra bubblor och drömmer,
ja väntar på att liet ska få börja. Och barnen känner av det, det märker jag.
Dom känner ju att vi inte är 100 procent glada.

Alla tankar man har på att göra, inhandla, all glädje vi vill inbringa i det huset, känns så långt borta,  men ändå så nära. Det är snart, jag vet, innerst inne vet jag det. Men det känns så långt borta, och som om allt bara är en dröm, och jag är rädd för att vakna.
Så många drömmar vi haft, som krossats, men som vi åter byggt upp.
Och för det här huset så var det värt att må så dåligt som vi gjort, levt så som vi gjort.
Men ja, resan har vart tung, mycket tung.